Jag har velat ha barn i många år, sedan jag var 17 ungefär, men för mig har det varit viktigt att kunna vara en bra förälder och det trodde jag skulle bli lättare om jag var äldre och hade bättre förutsättningar. Jag och mannen blev tillsammans 2009 (när jag var 16) och de första åren låg bebisplanerna på hyllan, även om vi ibland pratade om våra framtida barn.
Men i februari 2013 bodde jag och mannen ihop i en fin 3a, han hade fast jobb och jag var halvvägs igenom mina studier. Vi bestämde att det var dags att börja försöka, att vänta tills jag var kvar med min utbildning kändes alldeles för långt. Jag läste på allt jag kunde om bebisplanering, började äta folsyra och pratade med mannen om statistik och att det nog skulle ta några månader innan det tog sig.
Månaderna gick och inget hände, spänningen fick sällskap av oro. Varför händer det inget? Ett år skulle man visst försöka innan man kunde söka hjälp, så vi fortsatte försöka mer intensivt med ägglossningstester och schemalagt sex. När ett år gått i februari 2014 bestämde vi att avvakta med att söka hjälp då vi var mitt uppe i bröllopsplanering samtidigt som jag skrev c-uppsats. Vi kände att det var för mycket på gång utan en massa läkarbesök.
Förra hösten fick det vara nog och vi ringde fertilitetsklinkken för att få påbörja en utredning. Mer om hur utredningen gått kommer i ett senare inlägg.